Fortsatt irritation
Hej igen
Ofta jag skriver två dagar i rad... Men det verkar inte finnas någon hejd på hur många saker jag kan störa mig på hos en enda människa. Jag har i mitt tidigare inlägg presenterat "M", en person som jag kan hantera i små mängder, men när vi under sommaren är i princip själva på jobbet så blir det ett mentalt uthållighetstest.
* Idag. Lunch. Vi har tagit varsin bricka med tallrik och bestick och vi ställer oss i kön för att ta mat, när jag kommer på att jag glömt att ta assiett till pannkakorna. M ber mig hämta åt honom också. So far so good... När jag tar salladen så undrar M vad jag ska med assietten till om jag ändå lägger salladen på tallriken. När han säger detta så gestikulerar M nervöst och pekar med hela handen på min bricka. "Jo men jag ska lägga pannkakorna där" svarar jag. "Men om du tar pannkakor nu så blir de ju kalla när du ska äta dem!". Jag svarar "Men det är inget problem för mig" och jag fortsätter "Jag tror att vi har pratat om det här förut", varpå M svarar "Ja det har vi nog. Vi upprepar oss".
* Lunch. Några dagar innan denna situation så hade jag nämnt för M att jag hade sett en kollega på en annan avdelning, och att jag då förmodade att han var på plats på jobbet. Vi har flera samarbeten med den avdelningen och M behövde få tag på någon som var på plats, så han skulle prova att mejla honom. Tillbaka till idag så berättar han att han fick ett autosvar när han hade försökt mejla. Och han har en hård och anklagande ton när han säger att "Förra veckan så sa du att han var på plats!".
* Lunch. Jag säger att jag borde spara pengar genom att ta med matlåda till jobbet. "Nej men varför då? Du kan ju spara pengar genom att klippa dig hos en billig frisör istället!".
* Vi tar en promenad efter lunchen. M tipsar om en affär som har extrapris på klösbrädor. Jag berättar att jag fick med en klösbräda när jag adopterade katten, men att hon inte var intresserad av den. "Men den kostar ju 160 kronor istället för 200!".
Jag avslutar det här inlägget med kommentaren att M minst sagt beter sig som ett barn...
Ofta jag skriver två dagar i rad... Men det verkar inte finnas någon hejd på hur många saker jag kan störa mig på hos en enda människa. Jag har i mitt tidigare inlägg presenterat "M", en person som jag kan hantera i små mängder, men när vi under sommaren är i princip själva på jobbet så blir det ett mentalt uthållighetstest.
* Idag. Lunch. Vi har tagit varsin bricka med tallrik och bestick och vi ställer oss i kön för att ta mat, när jag kommer på att jag glömt att ta assiett till pannkakorna. M ber mig hämta åt honom också. So far so good... När jag tar salladen så undrar M vad jag ska med assietten till om jag ändå lägger salladen på tallriken. När han säger detta så gestikulerar M nervöst och pekar med hela handen på min bricka. "Jo men jag ska lägga pannkakorna där" svarar jag. "Men om du tar pannkakor nu så blir de ju kalla när du ska äta dem!". Jag svarar "Men det är inget problem för mig" och jag fortsätter "Jag tror att vi har pratat om det här förut", varpå M svarar "Ja det har vi nog. Vi upprepar oss".
* Lunch. Några dagar innan denna situation så hade jag nämnt för M att jag hade sett en kollega på en annan avdelning, och att jag då förmodade att han var på plats på jobbet. Vi har flera samarbeten med den avdelningen och M behövde få tag på någon som var på plats, så han skulle prova att mejla honom. Tillbaka till idag så berättar han att han fick ett autosvar när han hade försökt mejla. Och han har en hård och anklagande ton när han säger att "Förra veckan så sa du att han var på plats!".
* Lunch. Jag säger att jag borde spara pengar genom att ta med matlåda till jobbet. "Nej men varför då? Du kan ju spara pengar genom att klippa dig hos en billig frisör istället!".
* Vi tar en promenad efter lunchen. M tipsar om en affär som har extrapris på klösbrädor. Jag berättar att jag fick med en klösbräda när jag adopterade katten, men att hon inte var intresserad av den. "Men den kostar ju 160 kronor istället för 200!".
Jag avslutar det här inlägget med kommentaren att M minst sagt beter sig som ett barn...
Skitsnack
Hej kära blogg. Det var alldeles för länge sedan vi språkade. Egentligen hade jag velat sammanfatta hur jag haft det sedan sist, men det får bli en annan gång. Att jag ens kom på idén att skriva är det skrikande behovet av att få prata av mig. Anledningen är en person som går mig på nerverna. Jag har nämnt om denna märkliga person för ett fåtal, men det är så många grejer så inte ens en psykolog skulle orka lyssna.
Innan jag fortsätter så vill jag bara poängtera att skitsnack inte alls är likt mig. En nära vän sa en gång på fyllan att jag är den snällaste person han känner. En annan har i förbifarten sagt att "fan... du snackar aldrig skit om någon". Egentligen vill jag hålla det så. Och i det tysta blir jag skitfötbannad när någon annan gör sånt. Killen jag skriver om är en av de få som jag tvingats säga åt när skitsnack förekommit. Det var faktiskt väldigt nyligen. Jag återkommer till det.
Jag försöker leva efter devisen "det finns inga jobbiga människor". Och visst: det finns alltid någonting att lära sig av alla. Men ibland svämmar det bara över och man lär sig vilka personer man ska försöka hålla sig ifrån. Jag har lärt mig att såna kallas för energitjuvar.
Ibland kan man inte undvika den typen av människor. Man blir anställd på en enhet eller satt i en klass på skolan. Just den här sommarperioden har jag varit i princip själv med denna person, och jag känner hur mitt humör har ändrats drastiskt. Åt fel håll. Nu när jag tänker efter så är vi inte själva, men av någon anledning så drar sig den här killen till mig. Men det kanske är så att han inte vill visa sin sämre sida för den tillförordnade chefen. Fortsättningsvis kan vi kalla objektet för "M", för att förenkla skrivandet.
Sammanfattat kan man beskriva M som att han ofta snackar skit om andra. Kallar saker som medarbetare gör för "idiotiskt" och "korkat". Han vill framhäva alla positiva saker som han själv gör, men avbryter folk och hävdar att folk har fel när man berättar något han aldrig hört talas om innan. Han är med andra ord en besserwisser av väldigt hög kaliber. Han gäspar HÖGT när två andra har en konversation. Utöver detta så gör han en rad saker som är väldigt irriterande. Jag återkommer till det längre ner.
Nu kan jag inte helt och hållet säga att M är genomrutten. Jag har faktiskt lärt mig en del av vad han berättar. Och så har han faktiskt talat väldigt gott om min musik. Något som jag aldrig trodde jag skulle höra sägas av en 50-plusare.
Ni som läser detta får gärna skratta åt det här, jag gillar själv att se saker ur ett komiskt perspektiv, och om några år kanske jag själv läser detta med klokare ögon. Men här kommer en rad situationer (ej i kronologisk ordning) som får mig att vilja göra som Homer Simpson när Bart gjort nåt dumt.
Innan jag fortsätter så vill jag bara poängtera att skitsnack inte alls är likt mig. En nära vän sa en gång på fyllan att jag är den snällaste person han känner. En annan har i förbifarten sagt att "fan... du snackar aldrig skit om någon". Egentligen vill jag hålla det så. Och i det tysta blir jag skitfötbannad när någon annan gör sånt. Killen jag skriver om är en av de få som jag tvingats säga åt när skitsnack förekommit. Det var faktiskt väldigt nyligen. Jag återkommer till det.
Jag försöker leva efter devisen "det finns inga jobbiga människor". Och visst: det finns alltid någonting att lära sig av alla. Men ibland svämmar det bara över och man lär sig vilka personer man ska försöka hålla sig ifrån. Jag har lärt mig att såna kallas för energitjuvar.
Ibland kan man inte undvika den typen av människor. Man blir anställd på en enhet eller satt i en klass på skolan. Just den här sommarperioden har jag varit i princip själv med denna person, och jag känner hur mitt humör har ändrats drastiskt. Åt fel håll. Nu när jag tänker efter så är vi inte själva, men av någon anledning så drar sig den här killen till mig. Men det kanske är så att han inte vill visa sin sämre sida för den tillförordnade chefen. Fortsättningsvis kan vi kalla objektet för "M", för att förenkla skrivandet.
Sammanfattat kan man beskriva M som att han ofta snackar skit om andra. Kallar saker som medarbetare gör för "idiotiskt" och "korkat". Han vill framhäva alla positiva saker som han själv gör, men avbryter folk och hävdar att folk har fel när man berättar något han aldrig hört talas om innan. Han är med andra ord en besserwisser av väldigt hög kaliber. Han gäspar HÖGT när två andra har en konversation. Utöver detta så gör han en rad saker som är väldigt irriterande. Jag återkommer till det längre ner.
Nu kan jag inte helt och hållet säga att M är genomrutten. Jag har faktiskt lärt mig en del av vad han berättar. Och så har han faktiskt talat väldigt gott om min musik. Något som jag aldrig trodde jag skulle höra sägas av en 50-plusare.
Ni som läser detta får gärna skratta åt det här, jag gillar själv att se saker ur ett komiskt perspektiv, och om några år kanske jag själv läser detta med klokare ögon. Men här kommer en rad situationer (ej i kronologisk ordning) som får mig att vilja göra som Homer Simpson när Bart gjort nåt dumt.
* Hände senast idag. När vi lunchat så brukar M ställa ifrån sig brickan innan vi tar kaffe, vilket leder till att han vill ställa sin kaffekopp (och i vissa fall även glasskål, sked och servett) på min bricka. Förra gången det hände så kommenterade jag "som vanligt". Man kan ju tycka att det ska tolkas som "jag tycker inte att det är ok att du ställer grejer på min bricka". I det här fallet så gör inte M det, utan gör det även på dagens lunch, varpå jag fäller samma kommentar igen: "som vanligt". Och han svarar "jag gör det faktiskt inte varje gång".
Vi byter samtalsämne, vilket leder till min nästa punkt.
* Jag och M småpratar lite. Väder, hur helgen är planerad etc. Jag säger något trivialt som att "visste du att när du sträcker ut armarna åt sidorna så blir avståndet mellan fingerspetsarna samma som din kroppslängd?". M grimaserar och ser närmast bekymrad ut och svarar: "nä där har du nog fel". Detta är alltså något jag hört en gammal lärare berätta och jag kommer på mig själv att jag faktiskt aldrig undersökt det, utan blint litat på. Så jag blir osäker och försöker samtidigt dölja min irritation och säger en annan kuriosa som jag faktiskt kollat: "jo men en annan kul sak är att foten är lika lång som din underarm". Detta säger jag samtidigt som jag (vid lunchbordet) tar upp min fot och jämför med min underarm, som visar sig vara ungefär lika lång. M gör likadant, men kommeterar "Nä där har du fel. Min underarm är något längre än min fot". När jag går hem och mäter så stämmer dessa fakta iallafall in på mig. Men visst, om man mäter med laser så har jag absolut fel...
* Vi småpratar över en lunch och halkar in på ämnet film och jag drar en parallel till en gammal Beck-film. "Som i mannen på balkongen" säger jag. "Du menar Mannen på taket", säger M med en nöjd grimas. "Nej jag är ganska säger på att den filmen jag tänker på heter Mannen på balkongen". Efter lunchen så sitter irritationen i och jag tvingas i min osäkerhet kolla upp om jag har rätt... Mannen på balkongen är från 93. Mannen på taket är från 76...
* Vi ska ta en eftermiddagsfika och jag säger att en kaffe blir nog en för mycket för dagen, men att jag gärna tar en kopp te. När jag har hällt upp vatten och honung så skrattar M högt, näst intill förlöjligande. Jag tittar undrande på honom och undrar vad som är så kul. "Ska du dricka honungsvatten??", varpå jag svarar: "Nej jag håller på att göra te...". "Jaha...".
* Klockan är nånstans mellan lunch och eftermiddagsfika och M kommer till mitt skrivbord och undrar om han kan störa en minut. Eftersom att samtalsämnena börjar sina så hoppas jag någonstans att ärendet ska vara arbetsrelaterat så jag svarar: "Ja jag har nog en stund att avvara". "Jag har tråkigt!", brister M ut. Och från ingenstans börjar M att klaga på diverse tekniska lösningar på webben samt pratar skit om våra gemensamma kollegor som "aldrig får tummen ur arslet". Trött som jag är på allt skitsnack bakom ryggar så försöker jag på mitt allra argaste vis ryta ifrån: "Du får nog framföra dina synpunkter direkt till dem. Jag kan tyvärr inte göra så mycket åt det du just framförde...".
Oj vilken jävla stake jag har... Och istället för att på något sätt inse att han faktiskt trampat i klavéret och snackat skit om mina vänner, så fortsätter han att oja sig över andra saker som jag faktiskt inte kommer ihåg just nu... M avslutar skitsprutandet med "Så, nu ska jag inte klaga mer". "Ja det var mycket på en gång" säger jag. "Jag ska nog fortsätta med det jag höll på med"...
Någon timme senare är det fikadags... Även om jag hellre sitter och jobbar än att fika med M så tar jag faktiskt initiativet och inleder med ett "Vad säger du om en fika?" och påminner med ett "Och inget mer klagande". Vi båda skrattar... typ...
* När M tycker att jag drar ut på tiden vid fika/luncha, så hojtar han "Öh!" ...
* Den första gången jag var irriterad på denna M var nog under ett grupparbete som vi hade under en workshop. Vi diskuterade nytänk och det kändes som en ganska stel konstellation där jag inte kände mig fri att spåna fritt. Så jag hänger mest med på vad övriga säger och lägger till någon kommentar här och var. Jag är knappast den ende som är "tyst". Med i det här gänget sitter så klart M och säger högt inför gruppdeltagarna riktat mot mig: "Vad tyst du är..." och väntar på en förklaring. Jag svarar något i stil med "Jag tyckte det var bra idéer som kom fram ändå".
* För någon månad sedan höll M presentation för enheten. Till saken hör att jag och M långt innan denna presentation hade ett samarbete där en del av processen var en väldigt ful bild som jag hade gjort. Vi hade tagit fram färgprover, där jag kryssade över de felaktiga färgerna. Kryssen var darrigt handritade med wacom-penna. Denna bild hade M lagt in i sin presentation, med kommentaren "den här har han gjort". Med hela enheten vänd mot mig. Alldeles förbluffad över situationen säger jag bara "Eeeeeeeehhhhh...".
* Med alla dessa situationer i bakhuvudet så tog jag idag initiativet till att göra M sällskap till tunnelbanan. Jag tänkte att "Det kan ju inte annat än bli en situation som framkallar irritation". Jag börjar se det hela som ett socialt experiment. Vi inleder promenaden med att prata jobb. M håller närmast en monolog om ditt och datt och vi borde göra si och "du borde göra så". När vi ska gå skilda vägar så stannar jag till för att fortsätta konversationen och jag hinner påbörja en mening när M avbryter: "Hej då ses imorgon." Jag svarar "Ja det gör vi ha det bra!".
* Den första gången jag var irriterad på denna M var nog under ett grupparbete som vi hade under en workshop. Vi diskuterade nytänk och det kändes som en ganska stel konstellation där jag inte kände mig fri att spåna fritt. Så jag hänger mest med på vad övriga säger och lägger till någon kommentar här och var. Jag är knappast den ende som är "tyst". Med i det här gänget sitter så klart M och säger högt inför gruppdeltagarna riktat mot mig: "Vad tyst du är..." och väntar på en förklaring. Jag svarar något i stil med "Jag tyckte det var bra idéer som kom fram ändå".
* För någon månad sedan höll M presentation för enheten. Till saken hör att jag och M långt innan denna presentation hade ett samarbete där en del av processen var en väldigt ful bild som jag hade gjort. Vi hade tagit fram färgprover, där jag kryssade över de felaktiga färgerna. Kryssen var darrigt handritade med wacom-penna. Denna bild hade M lagt in i sin presentation, med kommentaren "den här har han gjort". Med hela enheten vänd mot mig. Alldeles förbluffad över situationen säger jag bara "Eeeeeeeehhhhh...".
* Med alla dessa situationer i bakhuvudet så tog jag idag initiativet till att göra M sällskap till tunnelbanan. Jag tänkte att "Det kan ju inte annat än bli en situation som framkallar irritation". Jag börjar se det hela som ett socialt experiment. Vi inleder promenaden med att prata jobb. M håller närmast en monolog om ditt och datt och vi borde göra si och "du borde göra så". När vi ska gå skilda vägar så stannar jag till för att fortsätta konversationen och jag hinner påbörja en mening när M avbryter: "Hej då ses imorgon." Jag svarar "Ja det gör vi ha det bra!".
* Jag är bakterierädd av mig. Personen M brukar nysa i handen. En gång när vi åt lunch så tog han en för liten dessertskål så att vaniljsåsen rann över. Den silades genom hans fingrar. Ner i såsskålen. Han sa ingenting till personalen. Det gjorde inte jag heller...
* Ofta när jag sitter mitt emot M så råkar han sparka till mig. Detta eftersom han sitter med benen i kors och behöver med jämna mellanrum rätta till hur han sitter. Och varje gång svarar jag "Oj då, där var visst mitt ben".
Jag hoppas att jag har fler på enheten som känner någonting i närheten av det jag känner. Inte för att jag vill dem illa, utan bara för att jag inte ska känna mig ensam om mina erfarenheter. Det som skulle kunna komma i närheten är vår chef som myntat att M är negativ av sig. Och hon skulle bara veta hur mycket skit M snackar om henne. Det verkar som att M har hittat ett objekt som han vill utsätta för pinsamheter: mig. Jag vet inte om jag utstrålar någon sorts signal om att jag är harmlös. Han är inte rädd för att säga precis vad han tycker om andra, med någon sorts tro om att jag inte ska sprida det vidare. Samtidigt så behandlar han mig på ett sätt som kan liknas vid mobbning. Det är en ekvation som skulle kunna få vem som helst avskedad.
Springa!!!
Skriver på väg till replokaken. Idag med reggaeprojektet Sista Root, som för övrigt har spelning på lördag 10 september, Alby. Be there!
Annars har jag jobbat idag, med en avstickare till kiropraktorn. Googlade på knäskador + rehabilitering. Jag börjar från början.
Sen tre år tillbaka har jag i samband med löpning haft smärta i knät. Det dök upp efter en tredje omgång tvåmilare. Har egentligen aldrig brytt mig om att kolla upp problemet. Trodde jag kunde bygga upp stabilitet på egen hand, men så nyligen anmälde jag mig till halvmaran och jag började komma upp i distans när problemet dök upp igen.
Det var förra måndagen som jag kände av det, utan direkt smärta, efter 1,8 mil. Sen fick jag ofrivillig vila pga förkylning men så fort jag blev frisk igår så bestämde jag mig för att prova 2,1 mil. Redan efter 0,74 fick jag avbrytapå grund av knät. Asdrygt när jag satsar på halvmaran och igår var jag helt uppgiven.
Men jag fick nytt hopp efter kiropraktorbesöket idag. Det kontrollerades rörlighet och snubben kom fram till att jag ska få ett par knakbehandlingar samt träna vänster höft (!) med en övning som heter Running Man. Ett jävla mirakel bara att slippa slita på knät! Ska jobba på det i veckan, morgon och kväll, för att prova att springa på söndag. Sen fortsatt behandling eller ny metod. Men enligt snubben ska det inte vara några problem att springa halvmaran. YEY!
Nu ska jag byta pendel. CYA!
Positivity vibezzz
Bloggizzzz!
Kom precis hem från jobbet. Var på grund av förkylning tvungen att tacka nej till en trevlig konsert med några arbetskamrater. En bärs hade ju inte heller varit fel. Men lika bra att vila så man kan komma igång med träningen igen.
Jupp: anmält mig till halvmarathon 17 september. Tränar stenhårt. Men det var kanske därför jag blev extra klen och drog på mig förkylningen. Men till den 17 har jag blivit frisk och då får ni komma och heja!
Behöver verkligen springa. Skingra tankarna från senaste breakupen. Den tog hårt och jag var ett vrak hela förra veckan. Men jag förstår det hon går igenom och varför vi inte funkade. Så livet får gå vidare. Och det känns faktiskt bättre nu. Att det var för bådas bästa som det tog slut.
Apropå rubriken så har det utöver halvmaran hänt ett par najsa grejer som kommer från så kallad yttre påverkan (eller ok jag har själv satt stenar i rullning).
1. Jag ska flytta! Skrev på papper igår tillsammans med dem som jag ska byta lägenhet med. Nu är det bara att avvakta eftersom handläggningstiden för godkännande tar nån månad... Men det känns fett bra.
2. För ett år sedan såg jag ett liveband som spelade riktigt fin musik. Lade märke till att gänget inte hade någon bandmedlem av basspelande karaktär, så jag tog mod till mig och frågade om de behövde nån basist. De tog mitt nummer. På en lapp. Många tänker säkert "Mmm jo visst tjena mittbena att någon tar hand om det numret på krogen...". Blev uppringd igår! Ska ses nästa vecka o lattja sweet mjuzzick.
Nu ropar min låtsaskompis att maten är klar.
Ses!
Premiär för Ivves blogg!
Tjoho!
Precis som alla andra är det alltså dags för mig att skriva blogg. Vilket jävla skämt... När jag såg previewn för hur det ser ut för besökare kommer det upp reklam för väskor och skit...
Iallafall så gör jag det här mest för min egen skull. Jag tror inte att så många är intresserade av mitt liv att det googlar fram Ivves. Helst vill jag vara helt anonym så jag kan skriva exakt hur jag känner för vissa saker, göra erkännanden med mera som eventuellt skulla leda till otänkbara konsekvenser. Så istället för att vara helt anonym så cencurerar jag mig själv. Och andra... Jag kanske vänder mig till nån bikt för de bitarna.
Skräms inte av min bittra ton. Ibland är jag faktiskt glad.
Idag är jag ledig från jobbet och ska spela på Hamnfestivalen i Hammarby Sjöstad. Vårt gospelbands största spelning hittills. Det går faktiskt bra för oss. Pappa har sagt att han kommer och tittar. Sen blir det fest för nya och gamla Kulturama-elever.
Imorrn kommer förresten han och syrran över för lunch. Vi ska fira syrren yrren (slang för syster yster som jag precis kom på). Köpte present till henne igår som jag tror hon kommer gilla. Hon i affären berättade att guldpriset precis slagit i taket, men att jag hade tur för att de inte hade anpassat priserna under natten.
Nej nu har jag bråttom till soundcheck.
Peace!
